Klassifikationssystemet ICF
International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF) är en internationell standardiserad begreppsförklaring för att förstå och beskriva hälsa och hälsorelaterade tillstånd. ICF fungerar som verktyg vid behovsbedömningar och vid utvärdering av resultat, och systemet ger en struktur för att presentera information på ett meningsfullt, sammanhängande och lättillgängligt sätt
ICF är ingen klassifikation av personen utan en klassifikation av människors hälsoegenskaper inom den kontext deras personliga livssituation och omgivning skapar. Där kan ICF användas som modell för att beskriva hur interaktionen mellan olika faktorer och komponenter påverkar en persons möjlighet till aktivitet och delaktighet.
Anvisningarna för förskrivning av personliga hjälpmedel anger kriterier och mål utifrån ICF, där de valda koderna anger omfattningen eller graden av funktionstillstånd eller funktionsnedsättning.
ICF-systemet består av två delar: dels en del som rör individnivå, vilken handlar om faktorer som rör funktionstillstånd och funktionsnedsättning, dels en del som gäller miljö, där det handlar om olika kontextuella faktorer.
Individ – kroppsfunktion och kroppsstruktur samt aktivitet och delaktighet
Miljö – omgivningsfaktorer och personliga faktorer
Som omgivningsfaktorer räknas den fysiska, sociala och attitydmässiga omgivning i vilken en person lever och verkar. Dessa faktorer kan vara antingen underlättande eller hindrande. Hjälpmedel blir då en omgivningsfaktor som kan underlätta eller hindra såväl aktivitet och delaktighet som kroppsfunktion och kroppsstruktur.
Tankeexempel med ICF som bas
Hjälpmedel räknas som omgivningsfaktorer och är utformade för att underlätta för patienten och kompensera för en funktionsnedsättning. Effekten av ett hjälpmedel som kompenserar för nedsatt gångförmåga kan påverkas av vilket stöd patienten får från närstående och personal och hur miljön runt patienten ser ut. Samtliga omgivningsfaktorer av betydelse ska beaktas när effekten av ett hjälpmedel uppskattas och bedöms. Även personliga faktorer som exempelvis kön, ålder, livsstil, social bakgrund, utbildning eller livserfarenhet ska beaktas.
Ett hjälpmedel som kompenserar för funktionsnedsättning vad gäller gångförmågan kan underlätta betydligt för patienten att genomföra olika aktiviteter och handlingar och för delaktigheten i olika situationer. Hjälpmedlet kan leda till ökad självständighet vid en rad aktiviteter samtidigt som hjälpmedlet kan utgöra ett hinder för att exempelvis ta sig upp för trappor. Dessa olika komponenter beaktas i bedömningen om vilken effekt hjälpmedlet förväntas ha på aktivitet och delaktighet.
Hjälpmedel kan samtidigt hindra eller underlätta när det gäller kroppsfunktioner och kroppsstruktur. Om någon sitter i rullstol kan det innebära en risk för bland annat trycksår, muskelsvaghet eller förstoppning. En rollator kan utifrån samma resonemang utgöra en risk för ytterligare funktionsnedsättning (muskelsvaghet, balanssvårigheter med mera). Hjälpmedlets effekt på olika kroppsfunktioner beror även på användningsfrekvens.
Generisk skala med en gradering från 1–4 där 0 är ingen nedsättning, 1 är lätt nedsättning, 2 är måttlig nedsättning, 3 är stor nedsättning och 4 är total nedsättning.
Länk till ICF (Socialstyrelsen)
