Goda exempel

I den länsgemensamma handlingsplanen för suicidprevention nämns sex aktiviteter. Varav en aktivitet handlar om att ta vara på civilsamhällets engagemang och kunskap. Det kan göras på olika sätt och idag ska vi få ta del av ett exempel på samverkan.

Därför har jag bjudit in två representanter som ansvarar för insatsen Stödgrupper för familjer i sorg. Jag är väldigt, väldigt glad att ni vill vara med och berätta med ett arbete så jag hälsar er varmt välkomna. Ni får presentera er själva.

Jag heter Carina Mannefred och jag är socionom och nu arbetar jag som verksamhetsledare på Kraftens hus som är en mötesplats för cancerberörda i Borås.

Jag har heter Åsa Uhrbom och är diakon i Svenska kyrkan i Borås. Kyrkan bedriver socialt arbete och möter människor som lever i olika utsatta situationer.Under lång tid har vi haft stöd till människor i sorg på olika sätt.

Jag tänker först av allt så är jag väldigt nyfiken på hur det kommer sig att verksamheten startade. Vad fanns det för behov av verksamheten?

Varje år så förlorar mer än 3500 barn i Sverige, en förälder eller vårdnadshavare och det motsvarar cirka 3-4 % av barnen i befolkningen.

Förlusten av förälder eller vårdnadshavare påverkar barns och ungdomars utveckling på flera områden både på kort och lång sikt. Det är en av de mest påfrestande händelserna man kan uppleva under sin barndom då en förälder står för kärlek, trygghet och daglig omsorg.

Vi vet från forskningen att tillgång till stöd är en skyddande faktor för barnets fortsatta utveckling. Den här typen av stöd saknades i Sjuhärad. Så den här stödgruppsverksamheten som har startat vänder sig till familjer där en förälder eller vårdnadshavare avlidit oavsett dödsorsak. Verksamhet är öppen för alla i familjen såväl kvarvarande förälder som unga vuxna, tonåringar och skolbarn.

Det är ett tydligt behov ni beskriver och det kanske så att det är ännu fler som skulle kunna På vems initiativ startade verksamheten och hur gick själva uppstarten till?

Både sjukhuskyrkan och kuratorer på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås har under många år sett att det finns ett behov av stödgrupper för familjer i sorg. För några år sedan tog Bräcke diakoni, som har bedrivit sorgestödsgrupper i Göteborgsområdet under många år, kontakt med oss i Svenska kyrkan i Borås.

Utifrån att de såg behovet av att stödgruppsverksamhet skulle finnas på fler orter i Västra Götaland. Svenska kyrkan i Borås involverade i Kraftens hus och även Borås stads anhörigstöd.

Era stödgrupper och verksamheten där den är organisatoriskt, bygger ju på samverkan. Mer specifikt vilka aktörer ingår och hur ser samverkan ut?

Verksamheten är en samverkan mellan Svenska kyrkan i Borås Kraftens hus i Sjuhärad och Västra Götalandsregionen och Borås anhörigstöd. Det går till så att Åsa, jag är de som ansvarar och planerar för det praktiska.

Vi kontaktar andra samhällsaktörer för att sprida kunskap om verksamheten. Vi skickar ut broschyrer. Vi intervjuar familjer innan gruppträffarna startar och vi organiserar också träffar för gruppledarna och erbjuder handledning. Det är inte vi som handledare utan vi har ordnat en extern handledare. Det är vi som håller ihop verksamheten, kan man säga.

Och gruppledarna kommer från de olika samverkanspartners. Alla gruppledare är professionella och erfarna inom sitt område. De har professioner som sjuksköterska, socionom, diakon, lärare med mera.

Vi har även volontärerna engagerade och de volontärerna har en professionell bakgrund och de medverkar som ledare. Vi har tecknat ett avtal med Västra Götalandsregionen är så kallat idéburet offentligt partnerskap, IOP, och det betyder att de stöttar verksamheten ekonomiskt. I det avtalet ingår också att de ska sprida information om verksamheten.

Jag hoppas också att sjukhus i Borås genom detta avtal på sikt även kan komma att bidra med kompetenta gruppledare.

Visst är det så att civilsamhället kan vara en viktig aktör och komplement till det offentliga och det gör att det blir framgångsrikt att jobba gemensamt i vissa frågor som ni beskriver. Rent praktiskt vad erbjuder er verksamhet?

Vi erbjuder stödgrupper för skolbarn, alltså de som är mellan 6 och 12 år, tonåringar, unga vuxna och föräldrar. Vi delar upp deltagarna i parallella grupper utifrån den här uppdelningen, som jag sa. Gruppen har träffats tio gånger kvällstid på kraftens hus.

Vi börjar med gemensamt drop in-fika och sen är själva gruppträffen i 1,5 timme. De här parallella stödgrupperna som arbetar med samtal, aktiviteter och övningar kring ett flertal olika tema som handlar om sånt som kan hjälpa i sorgen. Exempel på tema är: Min familj, den som dog, var hände? Vad har blivit annorlunda, känslor och minnen.

De här parallella stödgrupperna arbetar alltid med samma tema vid samma tillfälle. Det genom det upplägget så får den kvarvarande familjen en chans att träffa andra i liknande åldrar och situationer, samtidigt som det gemensamma temat er hela den kvarvarande familjen förutsättningar att kunna bearbeta sorgen tillsammans som familj.

Genom att träffa andra i liknande situationer och få dela sina erfarenheter så får också deltagarna bekräftelse i att de inte är ensamma. Detta kan bidra till att normalisera olika tankar, känslor och reaktioner som deltagarna kan uppleva.

Det här kan minska risken för att utveckla psykisk ohälsa. Efter de här tio år gruppträffarna så genomförs en utvärdering och cirka två månader efteråt genomförs en återträff och då får deltagarna möjlighet att reflektera över deras nuvarande situation, hur deltagandet i stödgrupperna har varit samt prata om tankar och känslor inför framtiden.

Det är ett väldigt brett och systematiskt arbetssätt som ni har kring att stödja de här individerna och känna gemenskap och sammanhang att man hittar andra som har liknande erfarenheter, vilket är viktigt, tänker jag. Nu har ni varit igång en tid. Vad ser ni som nästa steg i verksamheten? Vad är aktuellt framåt?

Nu startar vi nya grupper i september, oktober och vi håller just nu på att intervjua intresserade familjer. Det här avtalet som vi har med Västra Götalandsregionen, IOP sträcker sig över fem år. Vilket betyder att verksamheten kommer att bli etablerad och hållbar över tid. Det finns en långsiktighet, vilket också kan leda till att den blir mer känd för flera i samhället.

Uppföljning av samverkan sker i en referensgrupp med utsedda kontaktpersoner från respektive samverkanspart. Genom referensgruppens arbete ska lärande och utvecklingsmöjligheter kring den gemensamma samhällsutmaningar fångas upp och spridas i berörda verksamheter.

Det är viktigt det du inne på med att verksamheten är organiserad för att vara hållbar och långsiktig och för att därigenom kunna klara samhällsutmaning. För visst är det så att det här ni jobbar med kan ju naturligtvis vara samhällsekonomiska vinster för såväl individer som samhället i stort.Vilka förväntningar har ni på effekter av ert arbete?

I forskning så har det visat sig att insatser i form av stödgrupper kan minska risken för framtida psykisk ohälsa, öka sannolikheten att söka framtida hjälp och vård vid behov.

Det kan även minska risk för social utslagning som till exempel påverkan på skolgång. Jämfört man då barn i kärnfamiljer med barn i familjer där separation eller dödsfall har inträffat saknas gymnasiebehörighet dubbelt så ofta i den senare gruppen.

Riskökningen är särskilt stor för barn där en förälder har avlidit vid våldsam död, alltså olyckor, suicid eller våld. Barn vars föräldrar avlidit är en högriskgrupp för psykisk ohälsa för tidig död, missbruk och bidragsberoende. Så därför är ju förebyggande insatser för barn och unga så oerhört viktiga. Och då tror vi på de här stödgrupperna.

Jag kan bara hålla med om att det här är verkligen tidigare insatser för ett samhällsekonomiskt hållbart samhälle och det är ett viktigt och meningsfullt arbete som ni bedriver. Har ni några medskick till någon annan som kanske vill starta upp ett samarbete, likt ert IOP eller någon annan med civilsamhället, privata och offentliga? Har ni något medskick?

Ja, det har vi. Vi tycker att det finns styrka att verksamheten står på flera ben, alltså att det är flera aktörer som delar på ansvaret. Både ekonomiskt och praktiskt förstås. Det är väldigt positivt att samarbeta med andra samhällsaktörer och civilsamhället. Det är roligt att arbeta med andra professioner som har samma mål och en önskan om att göra skillnad i samhället och vi kan väl säga att vi tycker att vi gör mer skillnad tillsammans än var och en på sin kant.

Det tycker jag är en bra sammanfattning av det här, för det tror jag också att ni gör mer skillnad tillsammans.

Tack, snälla för att ni ville vara med.

Tack. Tack.

Handlingsplan för Suicidprevention 2020-2025 i Västra Götaland

Ett gott exempel från Södra Älvsborg

Hej! Idag ska vi få ta del av ett delregionalt exempel på hur man jobbarmed suicidprevention utifrån den
länsgemensamma handlingsplanen i Västra Götaland som utgångspunkt. Det projektledarna Mikael och Robert, som driver det regionala arbetet i
Sjuhärad. De har bland annat tagit fram en delregional av plan för suicidprevention.
Vi ska få höra mer av deras arbete. Så jag hälsar er varmt välkomna! Ni får presentera er själva.

Tack så mycket! Mitt namn är Mikael Szanto och jag jobbar som projektledare på Boråsregionen Sjuhärads kommunalförbund.
Kommunalförbundet är en politiskt styrd samverkansorganisation som samlar de åtta kommunerna i Sjuhärad. Min tjänst är uppdelad på lite olika projekt. Jag lägger ungefär en halvtid i arbetet med suicidprevention.

Jag heter Robert Hugg och jag arbetar som sjuksköterska och har specialistutbildning i psykiatri. I vanligt fall så arbetar jag
på en vårdcentral med psykisk ohälsa. Under tiden som projektet om suicidprevention pågår är jag anställd på 50 % av Närvårdssamverkan Södra Älvsborg.

Jättebra och kul att ni vill vara med idag jag är så klart nyfiken på vad bakgrunden var till ert projekt i det delregionala
arbetet. Men också vad starten på arbetet var. Vill ni beskriva det?

Det har kommit statsbidrag kring psykisk ohälsa och suicidprevention. Här i vår delregion beslutades då att de skulle
användas på delregional nivå. Vi tog ett krafttag från vår sida. Då anställdes både jag och Robert som projektledare. Det var en väldigt bra lösning för vi har helt olika ingångar i det här projektet. Jag har kommunperspektivet i och med att jag jobbar på kommunalförbundet och Robert som kommer från vårdcentraler och är anställd av närvårdssamverkan har regionensperspektiv in i det här arbetet. Egentligen fanns tveksamhet hos båda två när vi skulle ge sig in i det här projektet. Jag var lite orolig och tveksam eftersom jag inte har erfarenhet att jobba med vård- och hälsofrågor tidigare. Jag vet att du också hade lite tveksamheter Robert.

Jag hade också tveksamheter då jag inte har någon erfarenhet kring projektarbete, Jag tänkte att vi ordnar ett möte med
Mikael. Vi träffades och efter det mötet märkte vi att vi kompletterar varandra väldigt bra. Han och erfarenheter kring projekt och jag har erfarenhet kring fysisk psykisk ohälsa och suicid.

Det låter som en bra kombination med både ett kommunalt och regionalt perspektiv och tillsammans. Det här arbetet har ju
föregåtts av en hel del förankring och och planering, när ni tillträdde som
projektledare. Vad inledde ni arbetet med?

Inledningsvis började vi med en massiv omvärldsbevakning och en behovsanalys. Det var viktigt att vi förankrade arbetet
och våra insatser och ha det kopplat till de lokala behoven. Första halvåret hade vi möte med olika nätverk och verksamheter. Vi fångade upp behoven. Vi hade möten, bland annat med chefsnätverk som är kopplade till Boråsregionens kommuner. Det var socialchefer, skolchefer, och elevhälsochefer. Andra möten vi har haft är våra lokala ledningsgrupper för närvårdssamverkan, frivilligorganisationer, räddningstjänsten, psykiatrin. Bara för att nämna några.

Det är en bred omvärldsbevakning och förankring som ni har gjort. Efter den här omvärldsbevakningen, hur gick ni vidare
därifrån?

Då tog vi utgångspunkt i behovsanalysen och också väldigt mycket från den länsgemensamma handlingsplanen. Utifrån
det satte vi sedan ihop en delregional aktivitetsplan. Samtliga aktiviteter i aktivitetsplanen knyter an till den länsgemensamma handlingsplanen. Men vi tog utgångspunkt i de lokala behoven sett under behovsanalysen. Jag ska inte gå igenom hela aktivitetsplanen, men har haft två fokus. Det ena delen har varit att stötta kommunerna i framtagandet av deras lokala handlingsplaner. Det andra delen har varit att öka kunskapsnivån om suicid i Sjuhärad. Vi har arbetat mycket med ett antal olika utbildningsinsatser, bland annat first aid mental health, Första hjälpen för psykisk hälsa och YAM, Youth aware of mental health, en utbildning för barn och unga. Även SIP. Vi har haft en hel del olika insatser kring utbildning. 

En annan aktivitet vi haft är suicidprevention i Svensk sjukvård, SPISS. Den är kort. Den har tre moduler och är webbaserad. Precis som med HLR, hjärt- och lungräddning, vill vi att man på årlig basis ska ha utbildning. Vi tog kontakt med olika verksamheter och gjorde ett utkast på en rutin som man kan använda sig av om man vill. Idag är det många verksamheter som har implementerat detta.

Fantastiskt! Ni har gjort väldigt mycket, dels genom den här delen av planen, men också genom att stödja kommunerna nämnde ni tidigare. På vilket sätt stödjer ni kommunernas arbete?

Vi har stöttat kommunerna i huvudsak genom att föra nära dialog med var och en utav de kommunerna som vi träffar. När vi började var det ett fåtal av de åtta kommuner som hade påbörjat arbete i kring suicidprevention. Idag finns en arbetsgrupp i varje kommun som jobbar med framtagande lokala handlingsplaner. Flera är faktiskt färdiga med sina planer. Vi har stöttat processen genom att föra nära dialog och hållit i olika workshops. Framgångsfaktorer tror vi är att vi har funnits på plats och haft dialog med chefer och nyckelpersoner, vilket har lett till att det blir fart på arbetet när kommunerna startat upp sina interna processer. En kommun var färdig med sin handlingsplan då vi började. Det tror vi också varit som en inspiration för de andra.

Vad fantastiskt långt ni har kommit under den här projekttiden, 1,5 år. Ni har gjort otroligt mycket och i ert område. Vad ser ni som nästa steg i arbetet?

Nu under höst -22 så kommer vi arbeta mycket med att följa upp de insatser som har genomförts inom ramarna för projektet. Det kommer bland annat att handla om att vi stämma av med kommunen hur det går med implementering av deras lokala handlingsplaner. Men också ska vi se över
utfallet av de olika utbildningsinsatser vi genomfört. Vi också börjat föra diskussioner i projektgruppen om vi i projektet ska leva vidare efter projektets slut. Där är alltid en utmaning när man jobbar i projekt. Hur ska det leva vidare? Det viktiga arbete med suicidprevention tar inte slut bara för att projektet tar slut. Utan vi är här för att bygga upp en struktur som är hållbar över tid, så på något sätt måste vi ta hand om de här
frågorna vid avslutat projekt också.

Det är precis som du säger. Det här är ett långsiktigt arbete som det tar tid att bygga upp. Det är ett område som fortsatt behöver prioriteras, absolut. Ni har haft ett brett uppdrag. Vilka effekter förväntar ni er av arbetet?

Som du nämner, var det ett väldigt brett uppdrag och då kan det nästan bli lite svårt att se var det lett för specifika effekter. Men den kanske största effekten är, det som Robert var inne på. Det har fått upp suicidprevention på agendan. Vi har fått i gång arbetet i kommunerna och det talas väldigt mycket mer omsuicidprevention i olika nätverk och grupper som vi har igång. Det tror jag är väldigt viktigt första steg i arbetet. Det har också bidragit konkret till att kommunerna i Sjuhärad har handlingsplaner för suicidprevention och det hoppas jag leder till att våra kommuner arbetar mer systematiskt och långsiktigt. På sikt hoppas att det sammantaget ska leda till minskade suicidtal. Men där finns det såklart väldigt mycket arbete
kvar att göra och detta är väl någonstans bara början som vi har dragit i gång. Om vi ska försöka vara lite mer konkreta så vill jag nämna utbildningsinsatserna. Genom att erbjuda utbildningsinsatser har folk blivit lite mer medvetna om suicidprevention. Också vad man kan göra
om man märker att någon i ens närhet mår dåligt. Kursdeltagarna har fått kunskaper som tillåter dem att rycka in och ge första hjälpen till dem som drabbas, tills de kan få professionell hjälp. Eller också bidragit till att öka medmänniskors möjlighet att lära sig att hålla motiverande samtal och hjälp med konkreta råd och tips på hur man lotsar rätt vid en akut situation. Det är de stora delarna som vi ser som effekt i det här projektet.

Väldigt konkret och bra tänker jag. För visst är det så att börja med att människorna får en ökad förståelse är
väldigt viktigt i arbetet. Jag är nyfiken på om ni under processens gång har stött på några utmaningar eller svårigheter som ni skulle vilja delge?

Det har vi gjort. Vi har märkt att det kan ta tid från idé till beslut. Vi har inget beslutsmandat, så vi har gått många
rundor för att få igenom olika aktiviteter. Ibland har man fått ligga på utan att få svar. Så där ser vi väl att det har varit vissa utmaningar och
svårigheter.

Som jag sagt tidigare så tycker jag ni har gjort ett fantastiskt arbete som både inkluderar delregionala
aktiviteter men också i att stödja kommunernas lokala handlingsplaner genom de aktiviteter som ni har planerat.Det här stärker även det lokala och
det regionala arbetet, vilket jag tror är väldigt framgångsrikt. Har ni några medskicka till andra som jobbar med suicidprevention? Vad ser ni för framgångsfaktorer och för ett framgångsrikt arbete?

Det är tre saker jag vill lyfta och skicka med. Först och främst har det varit att vi haft med oss personer hela vägen som
har beslutsfunktioner som vår styrgrupp i projektet. Har suttit personer på ledningsnivåer och de har varit väldigtpositiv och stöttande. Men sen ska jag också säga att det som vi var inne på inledningsvis med förankringen och behovsanalysen har också varit väldigt viktig. Då har vi dels fått med personer som jobbar konkret med frågan ute i kommunerna och vi fick också väldigt mycket viktiga inspel till arbetet. Som har varit en grund för att vi ska kunna arbeta med det. Sist men inte minst så får jag nämna att min och Roberts olika ingångar i projektet också betyder väldigt mycket. Dels att vi har olika bakgrund och kompetens och kompletterar varandra väldigt bra, men också att vi representerar både vården och kommunerna i våra olika yrkesroller. Så de tre framgångsfaktorerna skulle jag verkligen vilja skicka med till de som ska arbeta med liknande insatser.

Tack snälla för vi fick ta del av ert arbete. Det är väldigt inspirerande och ni har gjort ett ordentligt och genomarbetat arbete och skapat goda förutsättningar för fortsatt arbete i er delregion. Tack så jättemycket!

Tack!

Handlingsplan för Suicidprevention 2020-2025 i Västra Götaland

Ett gott exempel från Karlsborg

Malin: Hej! Jag heter Malin Frisk och jobbar som länssamordnare suicidprevention. Ett uppdrag som tar sin utgångpunkt i den länsgemensamma handlingsplanen för suicidprevention i Västra Götaland. Mitt arbete handlar om att stödja och följa arbetet inom området i länet genom bland annat sprida goda exempel.

Ett gott exempel som jag vill lyfta när det gäller lokala handlingsplaner är Karlsborgs kommun. Därför har jag bjudit in representanter från kommunen för att ni ska få berätta om handlingsplansarbetet. Ni har gjort ett gjort ett systematiskt och väl förankrat arbete inom hela den kommunala organisationen men också i samarbete med civilsamhället, något som skapar goda förutsättningar för ett hållbart och långsiktigt suicidpreventivt arbete.

Jag säger hej och välkommen till Karlsborg kommuns representanter Jessica och Ann. Ni får presentera er själva.

Jessica: Jag heter Jessica Havsmon och arbetar som med medicinska ansvarig sjuksköterska i Karlsborgs kommun.

Ann: Jag heter Ann Norling Gustafsson och är folkhälsostrateg anställd av Västra Götalandsregionen. Jag stöttar Karlsborgs kommun i frågor som rör folkhälsa och social hållbarhet.

Vi får väl passa på att tacka för att vi får möjligheten att sprida hur arbetar och hoppas det kan vara stöd för någon annan.

Malin: Som jag nämnde inledningsvis har ni tagit fram en lokal handlingsplan för suicidprevention, precis som man önskar att man gör vad gäller den länsgemensamma handlingsplanen.

Jag skulle vilja att ni börja med att beskriva vad som var starten på ert arbete?

Ann: Det startade egentligen redan för tre år sedan när Kommunfullmäktige beslutade att anta den länsgemensamma handlingsplan psykisk hälsa. Därefter gjordes en inventering av vilka åtgärder och aktiviteter som bedrevs inom kommunen och handlingsplan utformades utifrån de luckor vi såg.

Vi har också gjort nedslag i statistiken. När man tittar på Karlsborg och har vi jämförelsevis med andra kommuner höga suicidtal. Vi både har och haft högre suicidtal. Det har även visat höga tal gällande psykisk ohälsa.

Jessica: När den Länsgemensam handlingsplan suicidprevention var på remissrunda hösten 2019 fick jag som MAS och Ann som folkhälsostrateg i uppdrag att skriva ihop ett svar från Karlsborgs kommun. Det var då som vi började titta på hur andra kommuner tagit sig an området.

Malin: Det låter som att det var olika delar som ledde fram till arbetet med riktlinjen. Vill ni beskriva hur ni har gått till väga för att ta fram den?

Ann: Precis som Jessica nämnde har vi tittat på hur andra kommuner har tagit sig an området, exempelvis hur handlingsplaner varit utformade, eller om man bedrivit någon annan aktivitet.

Vi började omvärldsspana på nationell nivå exempelvis hemsidor som Folkhälsomyndigheten och respi.se, som är en sida med rekommendation för suicidpreventiva insatser.

Jessica: Men vi behövde arbeta så det passade den lokala kontexten i Karlsborg och vi ville också att det skulle bli en implementering av suicidpreventiva arbetet under själva framtagandet av strukturen. Det vill säga att få med medarbetare i arbetet redan från start. Vi ville också att det skulle vara systematiskt och långsiktigt.

Ann: Vi tog fram ett förslag till processen för arbetet som redogjordes för förvaltningsledningen i kommunen. Den innehöll olika delar som medarbetarenkät och dialogdagar med nyckelpersoner från kommun, region samt civila samhället.

Så förvaltningar har bidragit till hur riktlinjen har utformats men grunden är tagen ur nationella och regionala styrdokument. Riktlinjen antogs sedan i Kommunfullmäktige i somras 2021 och anledningen till att vi kallar det för riktlinje är för att detta passade in i Karlsborgs styrdokument men också för att det ska vara ett styrdokument för långsiktighet och struktur i kommunens arbete.

Malin: Ni beskriver ett brett engagemang och bred förankring men ni visar också på vikten av den lokala kontexten i arbetet. Ni kallar det för riktlinje istället för handlingsplan för att den ska passa in i er struktur. Efter att riktlinjen antogs i Kommunfullmäktige hur har ni arbetat vidare?

Jessica: Vi vill betona att vi inte startat från noll, mycket arbete för att främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa och suicid pågick i organisationen men det behövde identifieras och systematiseras vilket vi nu utifrån riktlinjen kan arbeta med.

Ann: Utifrån riktlinjen ska alla förvaltningar utse en ansvarig funktion för det suicidpreventiva arbetet. Dessa ansvariga funktioner bildar en temporär arbetsgrupp med dessa ansvariga funktioner där jag som folkhälsostrateg är samordnande och därigenom stötta förvaltningarnas arbete. Jag är utsedd av kommunchefen att delta i det delregionala nätverket så en kunskapsöverföring från nationell och regional nivå sker till det lokala arbetet.

Varje nämnd och förvaltning ansvarar för att prioritera och implementera åtgärder utifrån riktlinjens prioriterade områden. Förvaltningarna ska årligen upprätta en åtgärdsplan och utforma eller revidera rutiner. Dessa behöver göras kända bland sina medarbetare. Den kommunövergripande uppföljning av arbetet sker årligen via folkhälsorådet.

Malin: Ni har tänkt in det mesta allt från implementering till uppföljning. Vad är nästa steg i arbetet?

Ann: Jag samlar arbetsgruppen för att stämma av hur arbete löper på med rutiner och åtgärdsplaner samt identifiering av utbildningsbehov i verksamheterna. Eftersom man både på nationell och regionalnivå betonar vikten av kunskapshöjande insatser är det prioriterat att under 2022 genomföra utbildningsinsatser kring psykisk ohälsa och suicidprevention. Arbetsgruppen för psykisk hälsa och suicidprevention kommer under 2022 sammankallas fyra gånger.

Jessica: Vi tänker också att riktlinjen ska presenteras och diskuteras i de olika lokala vårdsamverkansgrupperna i kommun.

Malin: Ni har gjort en väl förankrad riktlinje. Vilka effekter förväntar ni er av arbetet med denna?

Jessica: Vi vill naturligtvis få en ökad kunskap och förståelse i hela organisationen för ämnet och arbetet kring psykisk ohälsa.

Ann: Sen tänker vi att arbetsgruppen ökar möjligheten för tvärsektoriell samverkan vilket är viktigt då arbete berör många och ska vi förbättra den psykiska hälsan behövs ett samarbete i dem här frågorna.

Riktlinjen ska också bidra till att vi arbetar systematiskt och långsiktigt med psykisk hälsa och suicidprevention. Det är inget vi ska omvärdera år för år utan det blir en strategi vi ska arbeta med under ett paraply med psykisk hälsa.

Malin: Som sagt ni har lagt grunden för ett långsiktigt och hållbart suicidpreventivt arbete i er kommun. Av erfarenhet vet jag att det är många kommuner i länet som står i startgroparna för att starta ett liknande arbete med lokal handlingsplan. Jag undrar har ni några medskick till dem?

Jessica: Att inte tänka så stort. Då blir det lätt oöverskådligt. Börja från grunden med att stämma av vad kommunen redan har och se till att få med flera funktioner från start för att sen kunna arbeta sig uppåt.

Ann: Precis som du säger Jessica, att man har med sig flera funktioner från start är viktigt för det långsiktiga. Att i implementeringen ha med sig flera funktioner som är ansvariga för arbetet. Och att man genom det här får till en strategi i kommunen. Det är jätteviktigt att ha med många från start.

Malin: Är det något mer ni vill tillägga? Annars vill jag bara tacka oerhört mycket att ni ville berätta om ert fina arbete. Det ska bli intressant att följa.

Ann: Tack!

Jessica: Tack!